Draguns (Draken) och jag. Camilla som fotat och gnäll inte på mina händer.

Kom nyss att tänka på när jag letade häst senast. Hur säker jag var på Hitch Hiker, fux, valack, 163cm i manken och bara 4 år. Blev helt förälskad när jag såg bild på honom, blev ännu mer kär när jag såg filmerna. Han verkade så perfekt. Då ska vi inte tala om när jag provred honom. Första gången jag red en unghäst. Men shit så underbar, klickade med honom med en gång verkligen. Efter ytterligare en provridning så var det dags för besiktning och jag var beredd på att få hem honom samma dag, transport och så med ner. Men han var oren i traven och gick inte igenom. Han fick en till chans och väterinären som hoppat honom såg inget. Men väl där så var han halt.

Redan nästa dag hittade jag Draguns, en brun valack på 179 cm i manken från Lettland och 6 år. Annons från ett jävla försälningstall. Föll för honom direkt och åkte och provred samma dag. Underlaget var skit, en lerig hage är inte så bra. Fick ju inte känt på honom ordentligt för underlaget, galopperade knappt med honom och hoppa vågade jag inte göra på det underlaget. Alla osäkerheter berodde på leran som inte gjorde hästen rättviss. 5 timmar senare skulle vi lämna besked då några andra skulle kolla på honom dagen efter. En ren chansning efter många om och men så kom jag hem med honom en dag senare, efter en del lastningsproblem med en stor hät och lite transport.

Efter att vart helt inställd på en 4-åring kom jag två dagar senare hem med en 6-åring som va 16 cm högre, så kändes allt bara så konstigt men samtidigt så bra. Bara att ställa om sig och njuta att man nu hade en häst att börja träna och tävla med. Kom inte så långt innan ryggen pajade och magen sedan blev dålig. Sen kom snön och allt sket sig. Har ridit honom ca 4 gånger och jag fick hem honom sista Oktober. Så nu längtar jag till snön är borta, jag börjar rida och vi kan börja träna massor.