En dag ska jag tillbaka till Azorerna.

Jag har tråkigt och mår sämre idag. Tror näringsbristen kommer ta över mig snart. Ligger och tittar på bilderna från Azorerna. Åh, det va så underbart där, vacker omgivning, fina hästar, galopp på öppna ängar, längs med sjöar och kratrar. Trots mitt fall och såret på knät som blev infekterat. Azorerna slår ridresan i Bulgarien, den också underbar. Men att rida på en väg mitt i natten för att vi inte kunde rida vägen vi skulle och att rida upp för ett brant berg med en smal stig och på sina ställen bara sand där man lätt kunde trilla ner, eller när hästen framför raseade halva den smala stigen var inte lika underbart. Men är nog en av få resor där man får möjlighet att rida högt ovanför molnen, vilen känsla det var. Ena timme svettades man av värmen, nästa frös man som en idiot trots att man tog på sig tjocka jackor. Danmark var ju ett av sitt slag med, men enbart underbar. Tölta längs med dom underbara stränderna är en jäkla känsla. Åh, vad undebart det hade vart att åka på en ny ridresa med pappa. Hade vart väldigt underbart att orka rida mina egna hästar med. Men det tar jag som sagt när snön är borta och magen förhoppningsvis bättre.

Oj, vilket inlägg det blir. Jag som inte hade något att skriva från början. Jaja.